Yogan igår kväll var inte så skön och avslappnande till en början. Jag som gruppträningsinstruktör i föreningen fick hoppa in och "värda" lite genom att ta emot deltagarna som kom till passet, informera om avgifter och vidare anmälan för yogan. Alla deltagare var inte på plats när passet skulle starta så min uppgift var också att vänta in resterande. När jag äntligen fick gå till min plats kändes det bra igen.

När vi sitter och andas och fokuserar på det slår mig plötsligt tanken att "jag stängde inte ytterdörren". Upp igen, ut till dörren och försiktigt stänga den. Väl tillbaka på min plats, lagom till första solhälsningen irriterar jag mig på ljuset och min valda position av matta (aldeles för långt fram och vid en inbygd fläkt som blåser lite för hårt) Efter 4 solhälsningar så finner jag ett lugn, "nu är jag på yogapasset och nu är jag närvarande", var min tanke.  

Passet löpte på och jag kan inte låta bli att småkika på andra (jag vet att man inte ska göra det) eftersom jag känner ett litet ansvar gentemot deltagarna då jag helt plötsligt blev kvällens värd. Vissa har bra kontroll på sin kropp medan andra inte har det. Jag tänker för mig själv att "det är inte min uppgift att rätta till och instruera, jag är här som deltagare". Passet fortsätter...

Oj, vad många gånger vi kom upp i "hunden" och "kobran".. skönt att sträcka ut och bara få vara. Sedan "ner i plankan" och ja, efter ett antal gånger så får tricepsmusklerna sig en omgång. Idag ömmar dom rejält.

Detta var inte mitt bästa genomförda yogapass men efter avslappningen på slutet kände jag mig ändå lugn och förberedd för en ny vecka!