Ikväll har jag varit och tränat core. Härligt. Var med ända från början och körde lite benböj och utfall, trots ett varingens finger från sjukgymnasten. Det blev inte så många repetitioner så morgondagen får utvisa om det var ett smart drag eller inte att börja testa lite lugnt.

Vissa kanske tycker att alla benböj och utfall var för mycket att börja med men jag tycker att någonstans måste lägsta nivån börja. Är det så att knäna inte smärtar i morgon så fortsätter jag lugnt och metodiskt, steg för steg bygga upp musklerna igen.

Förresten stod jag 10 minuter på crosstrainern i måndags och har inte känt något alls. Kanske är det min nya hobby?

Såhär skriver Träningsmaskiner.com på sin hemsida om crosstrainer:

Detta är den mest mångsidiga träningsmaskinen - du kommer att kombinera en gång/skidrörelse med träning av överkroppen. En stor fördel är att många muskelgrupper i övre- och underkroppen kan utnyttjas samtidigt (se bild till höger). Den naturliga elliptiska rörelsen gör att du kan träna intensivt men ändå ha en låg belastning på lederna. Detta är anledningen till crosstrainer har ökat i popularitet så dramatiskt de senaste åren

Eftersom bloggen på sistonde har blivit en rehabbetonad blogg så kan jag likagärna fortsätta i samma spår ett litet tag till. Jag har fått värmande och peppande kommentarer här på bloggen och mina underbara gruppträningsdeltagare undrar hur det är med mig. Det värmer.

Idag har jag varit i Växjö och jag kunde stolt säga att jag har skött mig, bara provat någon gång att börja träna - precis som överenskommelsen var. En gång gick det bra, en annan sämre och vid smärta så slutade jag direkt för att fortsätta vilan och rehabträningen. Jag såg att sjukgymnasten blev stolt och jag växte några centimeter.

Fortfarande är det så att jag ska ta det oerhört lugnt men jag kan så smått, så smått prova lite olika träningsfomer, crosstrainer som exempel. Inga knäböj eller utfall men kanske någon form av lite jobbigare fysisk aktivitet några minuter/vecka. Det går mot ljusare tider. Trots allt.

Nu har jag haft träningsförbud, rekomenderat av min sjukgymnast, i tre veckor. Tre veckor är 21 dagar. 21 dagar tar det att skaffa sig en ny vana. Efter 21 dagar av oerhört lite träning så har jag känslan av att vara soffpotatis. Jag har varit på corepass och jag har lett mitt styrkepass men detta är inte mycket jämfört med hur träningsveckan brukade se ut. Min kropp har nu vant sig med att vara hemma hela kvällar, inte svettas och bara arbeta med fingrarna. Det har blivit oförskämt många timmar framför burken och på tok för lite timmar ute, på gymmet eller i gruppträningssalen.

I morgon hoppas jag på en vändning. I morgon ska jag till Växjö och Idrottskliniken. Jag har följt min sjukgymnast råd att inte träna och det har faktiskt blivit bättre men jag kan inte se mig själv på detta vis i fler veckor nu, då kommer jag bli en soffpotatis! Min förhoppning är att hon säger att jag nu kan börja belatsa lite och kanske komma igång med lite crosstrainer eller löpning varvat med powerwalk. Jag vill också ut och springa, precis som alla andra.

Nu ska jag fortsätta dagen som en soffpotatis!

När föreningen hade fredagsfys förra veckan så trotsade jag min sjukgymnasts förmaningar och gjorde några utfall och benböj, bara för att testa. Dagen efter hade jag inte ont, inte dagen efter det heller. Kanske kan det betyda att jag snart får börja träna lite ben igen, om så bara en gång i veckan så är jag nöjd.


På måndag om en vecka åker jag till Växjö och Idrottskliniken för ett utlåtande så jag gör nog bäst i att hålla mig i skinnet några dagar till, inget mer fusk.

För första gången på flera månader kan jag nu gå upp och ner i trappor utan att det gör ont. Kanske var det bra med träningsförbud, trots allt?!

Idag kom dödsdomen, det kanske är lite väl starkt uttryckt, men det är så det känns. Sjukgymnasten spände ögonen i mig under dagens besök och sa till på skarpen att "nu är det stop med träningen, minst 2 veckors vila". "Oh my god", var tankarna som gick i huvudet. "Nu kan jag lika gärna sätta mig i rullstol och vänta på att dagarna ska passera".

På hemmaplan var inte uppmuntran bättre, snarare tvärtom. "Förbered dig på att det kan bli längre uppehåll". Jag vet att min sambo bara ville väl när han sa så men jag ska verkligen lyda order nu och hoppas på att två veckor är allt som behövs. Under tiden får jag träna från höften och uppåt så min kroppsform kommer komma lika en klubba om några veckor, eller? Så snabbt tror jag inte att det går men känslan kommer vara så.

Min kroppsform efter flera veckor med rehabträning,

spinkiga ben och stor överkropp.

Rehabträning kan vara det tråkigaste jag vet men något som måste göras enligt min sjukgymnast. Nu har jag lite fler kryss på min lista (det innebär idagsläget 160 kr till mig) och som det gamla ordspråket säger "hoppet är det sista som överger människan". Jag försöker göra mitt bästa för på måndag är det återbesök.

Samtal med min sjukgymnast idag vid luchtid.

Hon: Hej, det är Lena, sjukgymnasten

Jag: Hej

Hon: Hur är det med dig?
(hon är alltid så himla trevlig och när man har ont är det jävligt jobbigt)

Jag: Jag tror mitt knä är sönder, inte mitt högra knä som jag har ont i utan nu är de det vänstra

Hon: hmmm.. det låter inte bra
(inte bra ville jag skrika, det är ju katastrof!)

Jag: Nej, det är det verkligen inte. Jag har ju inte gjort något ovanligt
(förutom att gå i kilklack men vem kan få ont i ett knä pga det?)

Hon: Men det låter som en överbelastningsskada
(sa hon efter att jag hade beskrivit hur det kändes men tänker att det är orellevant för er läsare att höra om det)

Jag: Okej.
(nu kommer domen tänkte jag)

Hon: Nu lyssnar du på mig och låter andra köra dina pass, hör du det nu?
(förmaningstalet kom som ett brev på posten)

Jag: Okej. Suck.
(Här nämde jag inget om att jag ska på inspirationskonvent i helgen, tyckte det var lite förmycket info för henne)

Hon: Så nu vilar du och gör inget som känns obehagligt eller ont i knäna
(Vilket betyder att jag ska leva som invalid i en veckas tid utan att ens tänka på att röra mig)

Jag: Mmm

Hon: Då ses vi på den avtalade tiden nästa vecka så får jag ta mig en mer nogrann titt och så hoppas jag att du blir bättre.

Jag: Hej då
(med gråten i halsen)


F.U.C.K