Ibland får jag för mig att jag vill en massa saker.
Som att springa ett maraton, korsa Grönland på skidor eller tävla i crossfit. Att jag vill sluta knapra chokladtryfflar, rentav. Och börja ta spinningklasser som börjar 06.45.

Men det vill jag ju inte. Jag känner andra som vill.

Eldflängda människor som är beredda att kämpa och offra för att nå de målen. Det är häftigt att se dem bocka av den ena 'omöjliga' bedriften efter den andra.

Men jag är inte en av dem.



Utdrag från Maries ledare i senaste numret av Fitness-Magazine.

Precis så här går mina tankar allt mer ofta än sällan. Jag vill så många saker t.ex. göra chins och springa milen under 60 min men också hålla igen på fikasuget och laga vegetarisk kost en dag i veckan. Jag vill men jag är inte beredd att offra (tid) för att nå målen. Därför måste jag, enligt min mening, vara nöjd med hur mitt liv ser ut eftersom det bara är jag som kan påverka det. Jag har inte den kämparglöd eller viljan till uppoffring som krävs för att nå mina "drömmar", just nu.